Nya dimensioner till ätandet

Nu har den stora matpremiären ägt rum med gott resultat! Husliga modern kokade ihop morotspuré, hängde på Fröken Leffler hennes haklapp och satte igång. Utan problem lyckades flera småskedar med puré ta sig hela vägen ner i magen på lilltjejen. Inga grimaser utan ett ganska happy litet ansikte som slafsande fick sin första matupplevelse. Visst hamnade en massa på utsidan, på haklappen, i hela ansiktet och även lite på golvet och på den husliga modern. Jag har alltid undrat hur det kan vara så svårt för den som matar att pricka rätt på mottagaren och därmed undvika kladdig mat i hela ansiktet men nu vet jag bättre :) det var inte helt enkelt det! Nu är det inte långt kvar till jag har alla delar av min kropp tillbaka!

babyskratt

Mitt lilla barn har börjat skratta med ljud! Innan var det stora leenden och småljud men nu hör man riktiga skratt ibland och det är helt underbart! Man förlåter nästan hela världen när man får en sån respons från det lilla livet... Ibland är det härligt att vara Fröken Lefflers mamma.

Underbart att vakna!

I morse vaknade jag på det mest fantastiska sätt. Efter att Fröken Leffler vaknat så kan jag tända lampan vilket räcker för att hon skall kunna leka en stund med sina händer och morna sig och ge mig möjlighet att sova en liten stund ytterligare. När jag ligger där och småsover så vaknar jag plötsligt till av att det är något i mitt ansikte. När jag öppnar ögonen så tittar jag rakt in i min dotters vakna ögon och känner hennes lilla hand på min kind.. Den känslan kommer jag att leva länge på!!

Utveckling

Eftersom jag märkt att detta har blivit mitt egna gnällhörn måste jag väga upp det med några mer positiva kommentarer. Igår var första gången som Fröken Leffler fick med sig huvudet när jag drog upp henne med armarna. Tidigare har hon inte riktigt orkat utan huvudet har hängt bak lite grann men igår var första gången som jag kände att hon drog lite själv med armarna och fick med sig huvudet hela vägen upp!! Eftersom mitt barn självklart är ett litet geni så är det naturligtvis så att hon är helt unik i detta :) Sedan har hon oxå upptäckt att det är mycket roligare att stå än att sitta i famnen på mamma... det blir långa stunder där man bara försöker parera hennes lilla rangliga kropp och stora huvud från att tippa när hon ståendes beundrar världen. Det är klart att det måste vara roligt att för en gång skull inte bli tittad ner på utan att få titta ner på mamma när man får stå på bordet!

Allting är normalt!

Det jag är mest trött på att höra just nu är att "det är helt normalt" när man tycker att något som har med bäbis att göra är lite underligt. Eftersom alla ungar är olika måste det ju betyda att allting är normalt, alltså finns väl egentligen inte normaliteten alls?? Att alla är olika kanske är mer normalt än att två ungar reagerar lika, eller? Jag kan ibland längta efter att någon hade unversallösningen på hur man skall hantera sitt barn. Tänk vad underbart om någon sa till en hur man gör för att få sitt barn att sova hela natten, behålla nappen i munnen, sluta gråta för uppenbarligen ingenting osv osv. Men nej då, alla är olika så olika lösningar för alla! Det vill säga, ingen har någon aning om hur man skall göra med bäbisar mer än att dom skall äta, sova, bytas på men i övrigt så är det rena djungeln av tips och råd. Sakta men säkert så lär man sig hur vissa uttryck hanteras för sitt eget barn, tex blir Fröken Leffler lugn av att ha någonting över ansiktet och är hon riktigt hysterisk kan det hjälpa att lägga henne på skötbordet. Resten har jag inte kommit underfund med ännu och det enda jag kan hoppas på nu är att det rättar till sig med tiden. Skrikperioderna borde bli färre och kortare när hon blir äldre och förhoppningsvis kommer hon sova längre pass igen. Det är ändå det märkligaste, vi var på väg mot att sova hela natten med rekordet 6.30 en morgon men sedan dess har det gått åt helt motsatt håll. Istället för allt längre sovpass har det blivit allt kortare så nu är vi nere i 4 timmars sömnpass och sedan mat. Men det är väl normalt... Suck!

Obama

Jag måste sälla mig till den stora skaran människor i vår del av världen som idag är överlyckliga över att förnuftet verkar ha segrat och Barack Obama blev vald till president!

Får man ångra sig?

För ett tag sedan frågade en väninna mig om jag ångrade mig att jag skaffat barn iom att jag alltid varit tydlig med att aldrig vilja hamna i småbarnsfamiljsträsket. Hon skall själv inom kort föda och har väl oxå haft funderingar kring om barn är något för henne. Mitt svar blev iaf ganska oreflekterat nej, alltså nej, jag ångrar inte att jag skaffat barn. Dock så är det nog inte så enkelt för i ärlighetens namn så är det vissa dagar då jag inte gör annat än ångrar mig. Det kanske också har märkts i några av de tidigare inläggen... Men faktum är att trots att man har starka känslor för det lilla livet och skulle försvara henne med mitt liv om det kom till det så kan känslan av ånger komma över mig allt som oftast, naturligtvis oftast när vi har jobbiga stunder.

Vad som då ibland slår mig är om det är "okej" att känna så, får man ångra att man satt ett barn till världen eller kvalificerar det mig till listan över värsta föräldrar? Får man lov att önska att det fanns ångervecka, dels med tanke på hur många som längtar efter barn som kanske inte kan få men också med tanke på min egen relation till Fröken Leffler? Är det en känsla som jag kommer växa ifrån iom att hon hela tiden blir äldre och, som alla säger, roligare?

Underligheter i jobbvärlden

Jag vet att jag är mammaledig och borde ägna all min tid och energi åt mitt barn men jag saknar mina kollegor och delvis mina arbetsuppgifter så jag kan inte låta bli att hålla mig uppdaterad om vad som händer på min arbetsplats och min avdelning. Det som jag får höra gör mig alldeles häpen... inte för att jag egentligen är förvånad med tanke på min egen historia. Vad det handlar om är en chef som utan ledaregenskaper och kompetens får lov att sitta på toppen av en avdelning som är navet i verksamheten. Resultatet blir att de flesta runt omkring är oerhört frustrerade, medarbetarna på avdelningen för att inget görs för att driva det strategiska arbetet framåt och de anställda runt omkring för att det inte får den hjälp som de borde få. Problemet har lyfts inte bara en och två gånger till instanser över våra huvuden men chefen står under starkt beskydd varför ingenting händer! Som sagt är jag inte förvånad eftersom min egen historia med samma person är betydligt längre än mina kollegors och jag har tidigare alltid trott att det kanske var jag som var problemet, att det var jag som var känslig och inkompetent som inte klarade av bristen på framförhållning, den fullständiga administrativa oförmågan, det ständiga rövslickeriet och dessutom denna bristande kunskap om vårt uppdrag osv, osv... men nej, det tror jag inte längre! Historien upprepar sig med nya huvudrollsinnehavare! Dock visar det sig gång på gång att en chef inte kan sparkas trots dessa uppenbara brister, varför undrar jag??? Hur långt skall det behöva gå, skall en rad kompetenta medarbetare tvingas byta arbete för att det inte går att arbeta under rådande förutsättningar? Ja, jäklar man upphör aldrig att förvånas över hur konstig världen ibland är... Nu skall jag återgå till att vara mamma och ta hand om lilla Fröken Leffler!

gnäll

Ena dagen skratt och lungna mysiga timmar och så nästa bara missnöje. Vad gör man när ens barn bara gnäller? Vad har man gjort för fel som gör att ens barn så ofta är missnöjd med livet, något måste det ju vara? Jag är med på att hon är ledsen när hon är hungrig eller trött eller har trist blöja men när hon nyss sovit precis ätit och är nybytt varför är livet då så himla jobbigt för det lilla livet? Ofta är det lite smågnälligt, inte särskilt högljutt utan mer lite tjorvigt men ibland använder hon hela sin lungkapacitet för att uttrycka sitt missnöje. Hennes mage är som den ska så den går tyvärr inte att skylla på... Mitt barn kan skrika så det skär i öron såväl som hjärta, hela hennes lilla kropp skakar, armar och händer darrar, ansiktet är rött och svettig och jag vet inte vad jag ska göra, efter att ha traskat runt, runt i lägenheten kan hon till slut tystna men så fort man stannar så tar det fart igen. Ibland kan hon inte ens äta när jag sitter still utan jag får vandra runt med henne hängandes, ätandes i mina armar. Att hänga med pappa är inte heller ett alternativ för bebis, då blir det om möjligt ännu värre. Till slut är hon helt slut och kan somna med en handduk över ansiktet men då är även jag trött men framförallt ledsen. Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma som måste gjort något jättefel som gör att hon är så ledsen så ofta...

Ser inte direkt fram emot babysimmet imorgon om hon fortsätter så här... usch börjar bli riktigt nervös, vill verkligen inte ännu en gång bli hemskickad utan att ens stuckit tån i vattnet...

babyskratt

Kom på en sak jag måste skriva om.. Fröken Leffler har skrattat ordentligt!! Hon har sett glad ut och rynkat sitt lilla ansikte mot oss i flera veckor men i onsdags förra veckan så skrattade hon för första gången! Mamma var hemma hos mig och vi stod och tittade på henne på skötbordet, en av hennes favvoplatser, och då skrattade hon högt! Det var jättehärligt och jag blev varm i hela kroppen, mamma/mormor är ganska hysterisk som det är över sitt enda barnbarn så hon blev alldeles till sig hon med. Dock är Fröken Leffler lite återhållsam med skratten, hon bjuder inte på dom så jätteofta men då det händer mår man gott!

babysim...

I fredags var det äntligen dags, Lilla Fröken Leffler och jag skulle för första gången gå och bada tillsammans!! Detta hade jag längtat efter, bara tanken på att få göra något roligt tillsammans och inte bara äta, byta, trösta, vagga, leka osv, var helt underbar. Men så gick det väl inte riktigt som vi tänkt oss. Jag hade varit jätteförkyld hela helgen innan och lilltjejen fick en liten släng av det oxå, det lät lite tjockt i bihålorna och hennes temp låg runt 37,5. Dagen D var hon dock feberfri men lite småkinkig. Väl på plats bland bebisar, bebisstolar, mammor och pappor fick Fröken Leffler nog, det var inte vad hon hade tänkt sig och det talade hon om för hela gruppen och andra i närheten, ingenting fungerade. Där stod jag ensam och försökte få henne lugn och alla par tittade på mig med sina små tysta ungar i famnen... Instruktören kom fram och kände på henne och tyckte hon kändes varm, KONSTIGT, ungen hade ju gallskrikit den senaste stunden och det gör henne ganska svettig... Till slut sa hon till mig att det inte var någon idé att försöka gå i vattnet med henne när hon skrikit så länge så vi fick ta vårt pick och pack och gå därifrån, hon alltjämt skrikande och jag superledsen. Nu går jag och oroar mig för att allt skall upprepas igen nästa gång, det kanske är så att det finns ett barn här och där som faktiskt inte uppskattar babysim? Men jag vill inte att det ska vara mitt barn... och det tror jag väl egentligen inte heller för hon älskar ju faktiskt att bada i sin balja. Japp på fredag är det nya tag och kanske ska jag fråga om min syster vill följa med som stöd om inte min man kan komma ifrån ett par timmar från jobbet, hoppas, hoppas att det blir bättre då!!

Ullevi

Hoppar lite mellan ämnena men måste bara säga att jag är så in i bomben trött på diskussionen kring vad den nya arenan skall heta... Gamla Ullevi, Ullevi eller vad? Det måste vara den tristaste diskussionen alla kategorier just nu i finanskrisens tid. Hur kan denna fråga engagera så många människor och diskuteras till leda i vår ledande morgontidning? Det är endast ett namn och när man vant sig kommer det bli kanon vilket det nu blir. Det är väl bara att bestämma och låta det vara bra med det!

panik!

Att vara mamma är en jäkla bergochdalbana... ena dagen mår man toppen och det lilla livet är världens gulligaste och sötaste och man lever i sin lilla förälskelsebubbla. Sedan kommer de där dagarna då humöret är lite sisådär, vilket förr inte var någon direkt katastrof utan gick nästan obemärkt förbi, men nu så märks skiftningarna som svart och vitt. Varje litet gnäll blir obegripligt jobbigt och när man inte är tillräckligt snabb med maten så känner man sig som världens sämsta mamma till världens jäkla skitunge. Det var dessutom under en sådan här dag som det plötsligt slog mig med full kraft: Jag kommer aldrig få tillbaka mitt liv!! Det låter kanske jättekonstigt, det borde jag ju fattat när jag började ställa in mig på att det nog skall bli barn, och visst intellektuellt var det såklart inga problem att resonera sig fram till. Klart att jag enkelt förstod att man inte bara kan springa ut och träffa måndagsklubben hur som helst eller det går inte att gå och träna utan att kolla med maken om han kan vara hemma. Inte heller konstigt att inse att resandet blir annorlunda, ut och äta ett projekt, antingen genom att ta med henne eller genom att ordna barnvakt. Inga stora saker egentligen och något som man gärna accepterar men när det nu har börjat sjunka in känslomässigt, det var då paniken över mitt gamla liv slog till ordentligt. Inte så att jag kommer direkt sakna att vara för mig själv en hel helg och bara äta polarkaka med skinka och ostbågar om jag så vill, eller alltid kunna hänga med ut och kunna vara ute till fem utan problem för att man har hela nästa dag till härlig bakfylleorgie i godis, pizza och coca cola. Det är mer bara vetskapen om att den tiden aldrig kommer igen, att det är dags att för gott stänga det kapitlet... Men som sagt sen kommer det en bra dag och livet är härligt igen!

Volvo och krisen...

Trots mammabubblan så går det inte att undgå alla information om varslen på Volvo och krisen i Västsverige. I förra veckan tittade jag en stund på Debatt med Janne Josefsson och han hade ett gäng Volvoanställda på plats och Littorin via länk från Stockholm. Det som slog mig som så underligt är de hätska ord som riktades gentemot Littorin och regeringen som om det är deras fel att detta nu hänt och inte att det till stor del är en följd av den globala nedgång i ekonomin som inträffat. Att Volvo dessutom valde bort en satsning med miljöfokus kan inte heller skyllas regeringen. Kraven på handlingskraft från regeringens sida var högljudda. Min undran visar väl på den ideologiska synen jag har men varför är det regeringens ansvar att rädda ett företag i den marknadsekonomiska värld vi lever i? Det finns organisationer som med kommunala medel skall arbeta för att diversifiera näringslivet för att ett så hårt slag inte skall drabba en region, detta med bakgrund i den varvskris vi gick igenom för bara några decennier sedan. Är det då dessa organisationer som misslyckats?? I goda tider är fordonsindustrin det regionens stolthet men i dåliga är det en nationell angelägenhet. Att kräva handlingskraft från regeringen kan jag acceptera vad gäller stöd till arbetsförmedlingen men inte för att backa upp ett enskilt företag, speciellt inte ett företag som har en utländsk ägare. Appropå det arbete som utförts i Göteborgsregionen med syfte att diversifiera vårt näringsliv är det intressant att notera att en studie som presenterades för något år sedan visat att vi idag är mer beroende av fordonsindustrin idag än vi var av varvsindustrin då det begav sig. En signal om vilken besvärlig situation som skulle uppstå om fordonsindustrin skulle hamna i kris, ett scenario som i dag är verklighet. Jag antar att det återigen är dags för ett stålbad och att en lång rad människor tyvärr kommer att drabbas, jag hoppas bara att Volvo själva kommer ta sitt ansvar för det som hänt och fokusera på hur man skall komma till rätta med problemen och komma tillbaka igen.

Snus...

Det finns en sak som jag hyser en passionerad avsky för och det är snus... Det finns inget jag tycker sämre om av alla sk njutningsmedel. Det ser äckligt ut, det luktar äckligt, det förfular den som bär det osv, osv. Att min make gör detta i smyg är förfärligt. När jag växte upp rökte min mor, när hon sedan slutade var jag helt överlycklig och att hon sedan började smyga bakom min rygg gjorde lika ont varje gång jag kom på henne. Det är ju ändå så att man upptäcker det för eller senare eller som i det här fallet gång på gång. Nu är det samma sak om igen, fast det är min man och inte min mor som smyger och det gör inte saken direkt lättare. Varje middag/fest vi är på så går han undan på ett eller annat sätt och om våra vägar då korsas så vänder han sig bort eller försöker diskret ta ut skiten men då är det ju redan försent. Detta gör att jag undviker honom när vi är bortbjudna för att jag inte vill bli ledsen om jag kommer på honom. Jag undviker honom även hemma efter en middag om han säger att han måste gå ut en stund. När jag tar upp det så tar han det inte på allvar, han fattar inte att jag blir ledsen utan tycker det är fånigt. Det kanske är fånigt och jag kanske är världens fånigaste på det sätt jag reagerar men det skiter jag i!! Nu misstänker jag honom heeeela tiden, när han är på jobbet, ute med kompisarna, gör ärenden eller vad som helst! Å, jag som hatar att gnälla, här sitter jag nu och skriver ner allt mitt gnäll för att det inte gör någon nytta uttalat...

Städa!

Tillbringat förmiddagen med damtrasa och damsugare, bläääää va det är trist. Fröken Leffler låg tack och lov happy på golvet under min geniala uppfinning med en mobil spänd mellan två pallben (istället för dom gräsligt fula babygymmen som finns..). Vi har funderat på att anlita städhjälp men kan man med gott samvete ha det när man går hemma så stor del av dagen? I ärlighetens namn så har min dotter det ganska gott när hon ligger ensam och filosoferar, hon brås kanske på sin mor där, så jag har ju massa tid då jag kan tex städa eller baka eller skriva på bloggen. Det enda är ju att det känns som att jag fastnat i hemmafruträsket... jag städar, går och handlar, plockar undan, bäddar sängen, tvättar, lagar mat (dock inte alltid) och dessutom tar jag hand om lilla Fröken Leffler. Det ända jag inte gör är att stryka, undviker själv allt som behöver strykas och vägrar stryka makens skjortor. Den tjänsten skulle han nog vilja ingick i städavtalet...

Jag tar alltså hand om hem och barn och frågan är hur det kommer att bli sen när jag jobbar igen, eller rättare sagt när vi båda jobbar igen? Fadern skall vara hemma i flera månader och då hoppas jag att han utför samma som jag men å andra sidan kommer vår dotter då troligen krypa och vara mer aktiv och då blir det ju inte lika mycket tid till annat än att hänga med henne... Tillbaka till frågan från början med städhjälp, det hade varit heeelt fantastiskt att slippa detta trista inslag men går det att försvara nu och måste vi då gå iväg hemifrån de timmar han eller hon är här?? Dessutom så är ju mammapengen något begränsad och dessutom räntorna på väg upp så ekonomin är ju inte heller helt munter just nu, iofs med avdrag för hushållsnära tjänster och de få timmar det max kan ta att städa vår bostad så är det ju inga stora summor. Kanske att man istället skall fundera på det ordentligt till nästa höst när vi båda jobbar igen, hm får nog fortsätta fundera ett tag till känner jag.

Att aldrig vilja ha barn

Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig känt längtan efter att bli gravid och få bli mamma. Antagligen konstigt i de flestas ögon men så har det alltid varit. Aldrig förstått dessa mammor som bara talat om sina ungar och som gått upp i deras liv och på samma gång försakat sitt eget. Varför har jag då hamnat här, med en liten tjej på bara några veckor? Första enkla svaret blir: för att det yttre trycket blev för stort, föräldrar och svärföräldrar framförallt. Jag är ju den enda med alla förutsättningar på plats för att producera en avkomma för släktens båda sidor, den enda som kan bära oket av att föra namnet vidare :) Dessutom det enda sättet att få slut på vänners frågor om barn och när, hur och så vidare...
Det var som jag sa ovan, det enkla svaret. Det andra, som kanske ligger närmare sanningen, handlar mer om rädslan för att missa det som alla som vandrat vägen säger är heeelt fantastiskt. Att inte få uppleva det alla talar om, den villkorslösa kärleken till den individ som man själv skapat och som är helt beroende för sin överlevnad. Tänk att inte ha försökt och sedan ångra sig när man är för gammal?
Allt detta sammantaget fick mig att tänka att vi iaf borde försöka och när känslan inte fanns där fick hjärnan ta överhanden och med tanken övertyga mig om att det kommer bli jättebra om och när det blir. Det blev och hon kom och tankens kraft är enorm för det blev faktiskt bättre än jag kunde föreställa mig! Dock räcker det med Fröken Leffler så nu gäller det att stå emot allas krav på och frågor om barn nummer två...

Baka bröd

Igår gjorde jag det... bakade eget bröd. Jag har egentligen ingenting att säga till mitt försvar mer än att jag iaf inte tyckte det var skitskoj. Måste dock erkänna att, jäklans vad gott det är med nybakat bröd! Tack och lov så förbättrades inte smaken av vetskapen att det är jag som knådat fram det, det hade varit lika gott om det varit nybakat köpebröd, jag lovar. Enkelt var det, som bara den och betydligt billigare än i affären, vilket med tanke på mammapengen är en väldigt bra grej. Tveksamt om det kommer bli till en vana, är mer sugen på att baka söta grejer för att tillfredställa mitt enorma sötsaksbehov. Jag hoppas att det är en amningspryl för annars kommer jag sakta men säkert förvandlas till en heffaklump om jag ger upp inför begäret när man inte längre har en unge som suger ut kalorierna ur kroppen. Nu är det dags för Fröken Leffler att ta sig an detta uppdrag!

Från ett bröllop..

Kom på ytterligare en sak appropå identitet. Sedan Fröken Leffler föddes har vi besökt inte mindre än tre bröllop. Ganska högljutt sorl är ganska bra för att få henne att somna, dock vaknade hon varje gång det klingades i glas, eller hurrandes för den delen. Som bebisförälder blir man dessutom placerad med hänsyn till vagnens placering och inte med hänsyn till bordssällskap vilket ibland tyvärr resulterade i urbota tråkiga människor längst ner på inbjudningslistan.

Nog om detta... det jag skulle komma till var ju att man vid bröllop konverserar om allt möjligt, bland annat om vad man gör, ens yrke och hobbies osv. Dock ställdes inte denna fråga till mig utan det var ju redan klart vad jag gör för något för jag är ju MAMMA!! Jaha, som om jag inte hade ett yrkesliv tills för bara ett par månader sedan (ok får väl erkänna att jag inte är särskilt stark vad gäller hobbies)! Bara för att jag gör detta just nu är det ju inte det som definierar den jag är eller??

Identitetsidentifiering...

För 10 veckor sedan förändrades, eller snarare kompletterades, min identitet, från att vara tjej, kompis, fru, kollega osv så blev jag även mamma. Hur andra ser och reagerar på en gör klart att många av de andra identiteterna nu är marginaliserade. Att vara mamma gör att andra ser på en med nya ögon. Helt plötsligt så är man mer vuxen och på något sätt mer kompetent (på att vara vårdande märk väl). Det är som att man helt plötsligt skall bli mer intresserad av att baka, städa, sy och annat jox bara för att man klarade av att klämma fram en unge. Det var för min del ingen större prestation... Jo visst jag klarade av det men det ser ju naturen till per automatik, med god hjälp av dessa fantastiska barnmorskor som är på en som iglar när man bara vill vila lite. Nej, jag är inte mer vårdande och intresserad av att bygga bo nu än innan, jag har fortfarande kvar alla identiteter och försöker vårda dom så gott det går. Fast när Fröken Leffler gnyr så vill jag, just då, såklart vara bara mamma...

Omstart

Nu sitter jag här igen. Sist var tre år sedan, då startade jag min första blogg och blev sedan sittande... Jag tror att det blev totalt fyra inlägg, jag kunde aldrig komma på vad jag skulle skriva om. Nu får vi se om jag kan slå det rekordet...

Får oxå se hur min dotter klarar av detta. Hon får stå ut med mitt febrila vickande med foten för att hålla babysittern i ständig rörelse medan jag hamrar på tangentbordet, det brukar fungera. Det kan oxå bli så att jag slutar mitt i ett inlägg för när hon ler då är ingenting annat viktigt :)