panik!

Att vara mamma är en jäkla bergochdalbana... ena dagen mår man toppen och det lilla livet är världens gulligaste och sötaste och man lever i sin lilla förälskelsebubbla. Sedan kommer de där dagarna då humöret är lite sisådär, vilket förr inte var någon direkt katastrof utan gick nästan obemärkt förbi, men nu så märks skiftningarna som svart och vitt. Varje litet gnäll blir obegripligt jobbigt och när man inte är tillräckligt snabb med maten så känner man sig som världens sämsta mamma till världens jäkla skitunge. Det var dessutom under en sådan här dag som det plötsligt slog mig med full kraft: Jag kommer aldrig få tillbaka mitt liv!! Det låter kanske jättekonstigt, det borde jag ju fattat när jag började ställa in mig på att det nog skall bli barn, och visst intellektuellt var det såklart inga problem att resonera sig fram till. Klart att jag enkelt förstod att man inte bara kan springa ut och träffa måndagsklubben hur som helst eller det går inte att gå och träna utan att kolla med maken om han kan vara hemma. Inte heller konstigt att inse att resandet blir annorlunda, ut och äta ett projekt, antingen genom att ta med henne eller genom att ordna barnvakt. Inga stora saker egentligen och något som man gärna accepterar men när det nu har börjat sjunka in känslomässigt, det var då paniken över mitt gamla liv slog till ordentligt. Inte så att jag kommer direkt sakna att vara för mig själv en hel helg och bara äta polarkaka med skinka och ostbågar om jag så vill, eller alltid kunna hänga med ut och kunna vara ute till fem utan problem för att man har hela nästa dag till härlig bakfylleorgie i godis, pizza och coca cola. Det är mer bara vetskapen om att den tiden aldrig kommer igen, att det är dags att för gott stänga det kapitlet... Men som sagt sen kommer det en bra dag och livet är härligt igen!