24 nov. 2008

Nya dimensioner till ätandet

Nu har den stora matpremiären ägt rum med gott resultat! Husliga modern kokade ihop morotspuré, hängde på Fröken Leffler hennes haklapp och satte igång. Utan problem lyckades flera småskedar med puré ta sig hela vägen ner i magen på lilltjejen. Inga grimaser utan ett ganska happy litet ansikte som slafsande fick sin första matupplevelse. Visst hamnade en massa på utsidan, på haklappen, i hela ansiktet och även lite på golvet och på den husliga modern. Jag har alltid undrat hur det kan vara så svårt för den som matar att pricka rätt på mottagaren och därmed undvika kladdig mat i hela ansiktet men nu vet jag bättre :) det var inte helt enkelt det! Nu är det inte långt kvar till jag har alla delar av min kropp tillbaka!

19 nov. 2008

babyskratt

Mitt lilla barn har börjat skratta med ljud! Innan var det stora leenden och småljud men nu hör man riktiga skratt ibland och det är helt underbart! Man förlåter nästan hela världen när man får en sån respons från det lilla livet... Ibland är det härligt att vara Fröken Lefflers mamma.

14 nov. 2008

Underbart att vakna!

I morse vaknade jag på det mest fantastiska sätt. Efter att Fröken Leffler vaknat så kan jag tända lampan vilket räcker för att hon skall kunna leka en stund med sina händer och morna sig och ge mig möjlighet att sova en liten stund ytterligare. När jag ligger där och småsover så vaknar jag plötsligt till av att det är något i mitt ansikte. När jag öppnar ögonen så tittar jag rakt in i min dotters vakna ögon och känner hennes lilla hand på min kind.. Den känslan kommer jag att leva länge på!!

13 nov. 2008

Utveckling

Eftersom jag märkt att detta har blivit mitt egna gnällhörn måste jag väga upp det med några mer positiva kommentarer. Igår var första gången som Fröken Leffler fick med sig huvudet när jag drog upp henne med armarna. Tidigare har hon inte riktigt orkat utan huvudet har hängt bak lite grann men igår var första gången som jag kände att hon drog lite själv med armarna och fick med sig huvudet hela vägen upp!! Eftersom mitt barn självklart är ett litet geni så är det naturligtvis så att hon är helt unik i detta :) Sedan har hon oxå upptäckt att det är mycket roligare att stå än att sitta i famnen på mamma... det blir långa stunder där man bara försöker parera hennes lilla rangliga kropp och stora huvud från att tippa när hon ståendes beundrar världen. Det är klart att det måste vara roligt att för en gång skull inte bli tittad ner på utan att få titta ner på mamma när man får stå på bordet!

Allting är normalt!

Det jag är mest trött på att höra just nu är att "det är helt normalt" när man tycker att något som har med bäbis att göra är lite underligt. Eftersom alla ungar är olika måste det ju betyda att allting är normalt, alltså finns väl egentligen inte normaliteten alls?? Att alla är olika kanske är mer normalt än att två ungar reagerar lika, eller? Jag kan ibland längta efter att någon hade unversallösningen på hur man skall hantera sitt barn. Tänk vad underbart om någon sa till en hur man gör för att få sitt barn att sova hela natten, behålla nappen i munnen, sluta gråta för uppenbarligen ingenting osv osv. Men nej då, alla är olika så olika lösningar för alla! Det vill säga, ingen har någon aning om hur man skall göra med bäbisar mer än att dom skall äta, sova, bytas på men i övrigt så är det rena djungeln av tips och råd. Sakta men säkert så lär man sig hur vissa uttryck hanteras för sitt eget barn, tex blir Fröken Leffler lugn av att ha någonting över ansiktet och är hon riktigt hysterisk kan det hjälpa att lägga henne på skötbordet. Resten har jag inte kommit underfund med ännu och det enda jag kan hoppas på nu är att det rättar till sig med tiden. Skrikperioderna borde bli färre och kortare när hon blir äldre och förhoppningsvis kommer hon sova längre pass igen. Det är ändå det märkligaste, vi var på väg mot att sova hela natten med rekordet 6.30 en morgon men sedan dess har det gått åt helt motsatt håll. Istället för allt längre sovpass har det blivit allt kortare så nu är vi nere i 4 timmars sömnpass och sedan mat. Men det är väl normalt... Suck!

5 nov. 2008

Obama

Jag måste sälla mig till den stora skaran människor i vår del av världen som idag är överlyckliga över att förnuftet verkar ha segrat och Barack Obama blev vald till president!

Får man ångra sig?

För ett tag sedan frågade en väninna mig om jag ångrade mig att jag skaffat barn iom att jag alltid varit tydlig med att aldrig vilja hamna i småbarnsfamiljsträsket. Hon skall själv inom kort föda och har väl oxå haft funderingar kring om barn är något för henne. Mitt svar blev iaf ganska oreflekterat nej, alltså nej, jag ångrar inte att jag skaffat barn. Dock så är det nog inte så enkelt för i ärlighetens namn så är det vissa dagar då jag inte gör annat än ångrar mig. Det kanske också har märkts i några av de tidigare inläggen... Men faktum är att trots att man har starka känslor för det lilla livet och skulle försvara henne med mitt liv om det kom till det så kan känslan av ånger komma över mig allt som oftast, naturligtvis oftast när vi har jobbiga stunder.

Vad som då ibland slår mig är om det är "okej" att känna så, får man ångra att man satt ett barn till världen eller kvalificerar det mig till listan över värsta föräldrar? Får man lov att önska att det fanns ångervecka, dels med tanke på hur många som längtar efter barn som kanske inte kan få men också med tanke på min egen relation till Fröken Leffler? Är det en känsla som jag kommer växa ifrån iom att hon hela tiden blir äldre och, som alla säger, roligare?