Allting är normalt!

Det jag är mest trött på att höra just nu är att "det är helt normalt" när man tycker att något som har med bäbis att göra är lite underligt. Eftersom alla ungar är olika måste det ju betyda att allting är normalt, alltså finns väl egentligen inte normaliteten alls?? Att alla är olika kanske är mer normalt än att två ungar reagerar lika, eller? Jag kan ibland längta efter att någon hade unversallösningen på hur man skall hantera sitt barn. Tänk vad underbart om någon sa till en hur man gör för att få sitt barn att sova hela natten, behålla nappen i munnen, sluta gråta för uppenbarligen ingenting osv osv. Men nej då, alla är olika så olika lösningar för alla! Det vill säga, ingen har någon aning om hur man skall göra med bäbisar mer än att dom skall äta, sova, bytas på men i övrigt så är det rena djungeln av tips och råd. Sakta men säkert så lär man sig hur vissa uttryck hanteras för sitt eget barn, tex blir Fröken Leffler lugn av att ha någonting över ansiktet och är hon riktigt hysterisk kan det hjälpa att lägga henne på skötbordet. Resten har jag inte kommit underfund med ännu och det enda jag kan hoppas på nu är att det rättar till sig med tiden. Skrikperioderna borde bli färre och kortare när hon blir äldre och förhoppningsvis kommer hon sova längre pass igen. Det är ändå det märkligaste, vi var på väg mot att sova hela natten med rekordet 6.30 en morgon men sedan dess har det gått åt helt motsatt håll. Istället för allt längre sovpass har det blivit allt kortare så nu är vi nere i 4 timmars sömnpass och sedan mat. Men det är väl normalt... Suck!