Får man ångra sig?

För ett tag sedan frågade en väninna mig om jag ångrade mig att jag skaffat barn iom att jag alltid varit tydlig med att aldrig vilja hamna i småbarnsfamiljsträsket. Hon skall själv inom kort föda och har väl oxå haft funderingar kring om barn är något för henne. Mitt svar blev iaf ganska oreflekterat nej, alltså nej, jag ångrar inte att jag skaffat barn. Dock så är det nog inte så enkelt för i ärlighetens namn så är det vissa dagar då jag inte gör annat än ångrar mig. Det kanske också har märkts i några av de tidigare inläggen... Men faktum är att trots att man har starka känslor för det lilla livet och skulle försvara henne med mitt liv om det kom till det så kan känslan av ånger komma över mig allt som oftast, naturligtvis oftast när vi har jobbiga stunder.

Vad som då ibland slår mig är om det är "okej" att känna så, får man ångra att man satt ett barn till världen eller kvalificerar det mig till listan över värsta föräldrar? Får man lov att önska att det fanns ångervecka, dels med tanke på hur många som längtar efter barn som kanske inte kan få men också med tanke på min egen relation till Fröken Leffler? Är det en känsla som jag kommer växa ifrån iom att hon hela tiden blir äldre och, som alla säger, roligare?