Att aldrig vilja ha barn

Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig känt längtan efter att bli gravid och få bli mamma. Antagligen konstigt i de flestas ögon men så har det alltid varit. Aldrig förstått dessa mammor som bara talat om sina ungar och som gått upp i deras liv och på samma gång försakat sitt eget. Varför har jag då hamnat här, med en liten tjej på bara några veckor? Första enkla svaret blir: för att det yttre trycket blev för stort, föräldrar och svärföräldrar framförallt. Jag är ju den enda med alla förutsättningar på plats för att producera en avkomma för släktens båda sidor, den enda som kan bära oket av att föra namnet vidare :) Dessutom det enda sättet att få slut på vänners frågor om barn och när, hur och så vidare...
Det var som jag sa ovan, det enkla svaret. Det andra, som kanske ligger närmare sanningen, handlar mer om rädslan för att missa det som alla som vandrat vägen säger är heeelt fantastiskt. Att inte få uppleva det alla talar om, den villkorslösa kärleken till den individ som man själv skapat och som är helt beroende för sin överlevnad. Tänk att inte ha försökt och sedan ångra sig när man är för gammal?
Allt detta sammantaget fick mig att tänka att vi iaf borde försöka och när känslan inte fanns där fick hjärnan ta överhanden och med tanken övertyga mig om att det kommer bli jättebra om och när det blir. Det blev och hon kom och tankens kraft är enorm för det blev faktiskt bättre än jag kunde föreställa mig! Dock räcker det med Fröken Leffler så nu gäller det att stå emot allas krav på och frågor om barn nummer två...