Reflektioner efter halvåret som mamma

Imorgon fyller Lilla Fröken Leffler ett halvt år, tror nog att jag ska bjuda mammagruppen på tårta! Tänkte bara summera några tankar kring detta första halvår:

1. Blev det som jag tänkt mig: NEJ, mycket jobbigare och mycket bättre

2. Blev det som alla sa det skulle bli: NEJ, min lilla individ är sin egen. Visst är det bra att lyssna på alla miljarder råd man får innan men om man tar det för bokstavligt så skulle man nog bli helskärrad eftersom det sällan stämmer helt med hur ens eget barn fungerar.

3. Ångrar jag mig: NEJ, jag har ju världens mest fantastiska lilla tjej som jag avgudar mer än jag trodde var möjligt.

Tänk vilka föreställningar om hur allt skulle bli som jag hade innan och som nästan samtliga kom på skam...

1. Min tanke var att lilltjejen tidigt skulle ta flaskan så att hennes far kunde ta över kvällsamningen och hon inte skulle bli så beroende av mig. Då skulle även det bli lätt med barnvakt mm. Som jätteliten tog hon faktiskt flaskan med mjölk jag pumpat ur men då fick vi bannor från BVC för det skulle vi vänta med tills amningen var helt etablerad. När den väl var det så vägrade Lilla Fröken Leffler ta flaskan och det vägrar hon än i dag.

2. Vi skulle inte ändra så mycket på vårt liv utan fortsätta gå ut och äta mm och lilltjejen fick snällt följa med (det var en sån grej som många sa, att man inte alls behövde förändra sitt liv bara för man fick barn). Hahahaha, snällt följa med, inte hon inte! Detta blev en riktig liten hemmafis, vill helst vara hemma med bara mamma och pappa. Många timmar har tillbringats med att försöka lugna en gallskrikande unge som inte alls vill vara borta eller för den delen ha folk hemma. Nu har det sakta blivit lite bättre, fast hon har fortfarande svårt att komma till ro och somna någon annanstans än i sin egen säng. Naturligtvis har vårt liv blivit jätteförändrat men jag ser inte det som ett problem utan har välkomnat förändringen efter hand. Jag undrar varför så många säger att det inte blir annorlunda för det blir det såklart men det är ju inget negativt, förändringen är ju nästan enbart positiv!

3. Jag kunde under graviditeten logiskt tänka att visst kommer det här bli bra. Väldigt skeptisk efter att ha levt mina år med tanken att aldrig ha barn. Alla som jag känner som skaffat barn säger att det är det mest fantastiska man gjort och dom måste ju ha rätt. OCH OJ vad rätt dom har! Tanken att det är blir bra har övermannats av ett svällande hjärta av glädje och stolthet över min lilla krabat.

4. Jag har trott att om bara jag och min man är lugna och glada med vårt barn kommer det nog bli lugnt och snällt men icke! Det är en liten tjej med temprament det!!! Jisses, vad arg hon kan bli, det är bara för oss att bita oss i kinden och behålla lugnet genom stormarna för när hon sen ler igen är allt förlåtet.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga men nu får det räcka för idag. Dags att börja städa innan alla mammor och barn ramlar in här imorgon!