När jag äntligen, äntligen, med ärligt hjärta har kunnat säga att jag mår gott i vårt nya hus och trivs mitt i villaförortens radhusidyll - då händer det. Bakslag no 2. No 1 var tack och lov ganska enkelt att hantera, det var "bara" en stooor råtta som sprang tvärs över gatan och in i det höga gräset, ungefär tre meter framför Fröken Leffler och mig halvvägs mellan dagis och hemma...
Men då till Bakslag no 2, grannens son brutalt nedslagen på vägen från stan, bara ett par hundra meter från hemmets trygga famn, bara ett par hundra meter från vår port och längs samma väg vi tar varje dag från dagis! Bötning var tydligen orsaken och knogjärn ett tillhygge som resulterade i brutet revben, hjärnskakning och ett rejält skadat ansikte. Bara tanken på att det i detta lugna trygga område, med taxeringsvärden som får en att gråta av lycka över alliansen och deras införande av tak på fastighetsskatt, kan våldets visa visa sigi sin fulaste skepnad. Igår kväll på väg hem, sent efter en lång tågresa från huvudstaden, hoppade jag av ett par hållplatser tidigare och gick en lång omväg hem för att undvika vägen där det hände.
Tryggheten att kunna åka kollektivt hem efter en kväll på stan är bortblåst, tillfredsställelsen över att inte bo längre bort än att bussar och spårvagnar går med god frekvens långt in på kvällen har istället bytts till oro och ängslan. "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" för att avsluta det hela så pretantiöst jag bara kan...
Dagbok över min dotters liv samt allmänna tankar och funderingar kring livet i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar