Underligheter i jobbvärlden

Jag vet att jag är mammaledig och borde ägna all min tid och energi åt mitt barn men jag saknar mina kollegor och delvis mina arbetsuppgifter så jag kan inte låta bli att hålla mig uppdaterad om vad som händer på min arbetsplats och min avdelning. Det som jag får höra gör mig alldeles häpen... inte för att jag egentligen är förvånad med tanke på min egen historia. Vad det handlar om är en chef som utan ledaregenskaper och kompetens får lov att sitta på toppen av en avdelning som är navet i verksamheten. Resultatet blir att de flesta runt omkring är oerhört frustrerade, medarbetarna på avdelningen för att inget görs för att driva det strategiska arbetet framåt och de anställda runt omkring för att det inte får den hjälp som de borde få. Problemet har lyfts inte bara en och två gånger till instanser över våra huvuden men chefen står under starkt beskydd varför ingenting händer! Som sagt är jag inte förvånad eftersom min egen historia med samma person är betydligt längre än mina kollegors och jag har tidigare alltid trott att det kanske var jag som var problemet, att det var jag som var känslig och inkompetent som inte klarade av bristen på framförhållning, den fullständiga administrativa oförmågan, det ständiga rövslickeriet och dessutom denna bristande kunskap om vårt uppdrag osv, osv... men nej, det tror jag inte längre! Historien upprepar sig med nya huvudrollsinnehavare! Dock visar det sig gång på gång att en chef inte kan sparkas trots dessa uppenbara brister, varför undrar jag??? Hur långt skall det behöva gå, skall en rad kompetenta medarbetare tvingas byta arbete för att det inte går att arbeta under rådande förutsättningar? Ja, jäklar man upphör aldrig att förvånas över hur konstig världen ibland är... Nu skall jag återgå till att vara mamma och ta hand om lilla Fröken Leffler!

gnäll

Ena dagen skratt och lungna mysiga timmar och så nästa bara missnöje. Vad gör man när ens barn bara gnäller? Vad har man gjort för fel som gör att ens barn så ofta är missnöjd med livet, något måste det ju vara? Jag är med på att hon är ledsen när hon är hungrig eller trött eller har trist blöja men när hon nyss sovit precis ätit och är nybytt varför är livet då så himla jobbigt för det lilla livet? Ofta är det lite smågnälligt, inte särskilt högljutt utan mer lite tjorvigt men ibland använder hon hela sin lungkapacitet för att uttrycka sitt missnöje. Hennes mage är som den ska så den går tyvärr inte att skylla på... Mitt barn kan skrika så det skär i öron såväl som hjärta, hela hennes lilla kropp skakar, armar och händer darrar, ansiktet är rött och svettig och jag vet inte vad jag ska göra, efter att ha traskat runt, runt i lägenheten kan hon till slut tystna men så fort man stannar så tar det fart igen. Ibland kan hon inte ens äta när jag sitter still utan jag får vandra runt med henne hängandes, ätandes i mina armar. Att hänga med pappa är inte heller ett alternativ för bebis, då blir det om möjligt ännu värre. Till slut är hon helt slut och kan somna med en handduk över ansiktet men då är även jag trött men framförallt ledsen. Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma som måste gjort något jättefel som gör att hon är så ledsen så ofta...

Ser inte direkt fram emot babysimmet imorgon om hon fortsätter så här... usch börjar bli riktigt nervös, vill verkligen inte ännu en gång bli hemskickad utan att ens stuckit tån i vattnet...

babyskratt

Kom på en sak jag måste skriva om.. Fröken Leffler har skrattat ordentligt!! Hon har sett glad ut och rynkat sitt lilla ansikte mot oss i flera veckor men i onsdags förra veckan så skrattade hon för första gången! Mamma var hemma hos mig och vi stod och tittade på henne på skötbordet, en av hennes favvoplatser, och då skrattade hon högt! Det var jättehärligt och jag blev varm i hela kroppen, mamma/mormor är ganska hysterisk som det är över sitt enda barnbarn så hon blev alldeles till sig hon med. Dock är Fröken Leffler lite återhållsam med skratten, hon bjuder inte på dom så jätteofta men då det händer mår man gott!

babysim...

I fredags var det äntligen dags, Lilla Fröken Leffler och jag skulle för första gången gå och bada tillsammans!! Detta hade jag längtat efter, bara tanken på att få göra något roligt tillsammans och inte bara äta, byta, trösta, vagga, leka osv, var helt underbar. Men så gick det väl inte riktigt som vi tänkt oss. Jag hade varit jätteförkyld hela helgen innan och lilltjejen fick en liten släng av det oxå, det lät lite tjockt i bihålorna och hennes temp låg runt 37,5. Dagen D var hon dock feberfri men lite småkinkig. Väl på plats bland bebisar, bebisstolar, mammor och pappor fick Fröken Leffler nog, det var inte vad hon hade tänkt sig och det talade hon om för hela gruppen och andra i närheten, ingenting fungerade. Där stod jag ensam och försökte få henne lugn och alla par tittade på mig med sina små tysta ungar i famnen... Instruktören kom fram och kände på henne och tyckte hon kändes varm, KONSTIGT, ungen hade ju gallskrikit den senaste stunden och det gör henne ganska svettig... Till slut sa hon till mig att det inte var någon idé att försöka gå i vattnet med henne när hon skrikit så länge så vi fick ta vårt pick och pack och gå därifrån, hon alltjämt skrikande och jag superledsen. Nu går jag och oroar mig för att allt skall upprepas igen nästa gång, det kanske är så att det finns ett barn här och där som faktiskt inte uppskattar babysim? Men jag vill inte att det ska vara mitt barn... och det tror jag väl egentligen inte heller för hon älskar ju faktiskt att bada i sin balja. Japp på fredag är det nya tag och kanske ska jag fråga om min syster vill följa med som stöd om inte min man kan komma ifrån ett par timmar från jobbet, hoppas, hoppas att det blir bättre då!!

Ullevi

Hoppar lite mellan ämnena men måste bara säga att jag är så in i bomben trött på diskussionen kring vad den nya arenan skall heta... Gamla Ullevi, Ullevi eller vad? Det måste vara den tristaste diskussionen alla kategorier just nu i finanskrisens tid. Hur kan denna fråga engagera så många människor och diskuteras till leda i vår ledande morgontidning? Det är endast ett namn och när man vant sig kommer det bli kanon vilket det nu blir. Det är väl bara att bestämma och låta det vara bra med det!

panik!

Att vara mamma är en jäkla bergochdalbana... ena dagen mår man toppen och det lilla livet är världens gulligaste och sötaste och man lever i sin lilla förälskelsebubbla. Sedan kommer de där dagarna då humöret är lite sisådär, vilket förr inte var någon direkt katastrof utan gick nästan obemärkt förbi, men nu så märks skiftningarna som svart och vitt. Varje litet gnäll blir obegripligt jobbigt och när man inte är tillräckligt snabb med maten så känner man sig som världens sämsta mamma till världens jäkla skitunge. Det var dessutom under en sådan här dag som det plötsligt slog mig med full kraft: Jag kommer aldrig få tillbaka mitt liv!! Det låter kanske jättekonstigt, det borde jag ju fattat när jag började ställa in mig på att det nog skall bli barn, och visst intellektuellt var det såklart inga problem att resonera sig fram till. Klart att jag enkelt förstod att man inte bara kan springa ut och träffa måndagsklubben hur som helst eller det går inte att gå och träna utan att kolla med maken om han kan vara hemma. Inte heller konstigt att inse att resandet blir annorlunda, ut och äta ett projekt, antingen genom att ta med henne eller genom att ordna barnvakt. Inga stora saker egentligen och något som man gärna accepterar men när det nu har börjat sjunka in känslomässigt, det var då paniken över mitt gamla liv slog till ordentligt. Inte så att jag kommer direkt sakna att vara för mig själv en hel helg och bara äta polarkaka med skinka och ostbågar om jag så vill, eller alltid kunna hänga med ut och kunna vara ute till fem utan problem för att man har hela nästa dag till härlig bakfylleorgie i godis, pizza och coca cola. Det är mer bara vetskapen om att den tiden aldrig kommer igen, att det är dags att för gott stänga det kapitlet... Men som sagt sen kommer det en bra dag och livet är härligt igen!

Volvo och krisen...

Trots mammabubblan så går det inte att undgå alla information om varslen på Volvo och krisen i Västsverige. I förra veckan tittade jag en stund på Debatt med Janne Josefsson och han hade ett gäng Volvoanställda på plats och Littorin via länk från Stockholm. Det som slog mig som så underligt är de hätska ord som riktades gentemot Littorin och regeringen som om det är deras fel att detta nu hänt och inte att det till stor del är en följd av den globala nedgång i ekonomin som inträffat. Att Volvo dessutom valde bort en satsning med miljöfokus kan inte heller skyllas regeringen. Kraven på handlingskraft från regeringens sida var högljudda. Min undran visar väl på den ideologiska synen jag har men varför är det regeringens ansvar att rädda ett företag i den marknadsekonomiska värld vi lever i? Det finns organisationer som med kommunala medel skall arbeta för att diversifiera näringslivet för att ett så hårt slag inte skall drabba en region, detta med bakgrund i den varvskris vi gick igenom för bara några decennier sedan. Är det då dessa organisationer som misslyckats?? I goda tider är fordonsindustrin det regionens stolthet men i dåliga är det en nationell angelägenhet. Att kräva handlingskraft från regeringen kan jag acceptera vad gäller stöd till arbetsförmedlingen men inte för att backa upp ett enskilt företag, speciellt inte ett företag som har en utländsk ägare. Appropå det arbete som utförts i Göteborgsregionen med syfte att diversifiera vårt näringsliv är det intressant att notera att en studie som presenterades för något år sedan visat att vi idag är mer beroende av fordonsindustrin idag än vi var av varvsindustrin då det begav sig. En signal om vilken besvärlig situation som skulle uppstå om fordonsindustrin skulle hamna i kris, ett scenario som i dag är verklighet. Jag antar att det återigen är dags för ett stålbad och att en lång rad människor tyvärr kommer att drabbas, jag hoppas bara att Volvo själva kommer ta sitt ansvar för det som hänt och fokusera på hur man skall komma till rätta med problemen och komma tillbaka igen.

Snus...

Det finns en sak som jag hyser en passionerad avsky för och det är snus... Det finns inget jag tycker sämre om av alla sk njutningsmedel. Det ser äckligt ut, det luktar äckligt, det förfular den som bär det osv, osv. Att min make gör detta i smyg är förfärligt. När jag växte upp rökte min mor, när hon sedan slutade var jag helt överlycklig och att hon sedan började smyga bakom min rygg gjorde lika ont varje gång jag kom på henne. Det är ju ändå så att man upptäcker det för eller senare eller som i det här fallet gång på gång. Nu är det samma sak om igen, fast det är min man och inte min mor som smyger och det gör inte saken direkt lättare. Varje middag/fest vi är på så går han undan på ett eller annat sätt och om våra vägar då korsas så vänder han sig bort eller försöker diskret ta ut skiten men då är det ju redan försent. Detta gör att jag undviker honom när vi är bortbjudna för att jag inte vill bli ledsen om jag kommer på honom. Jag undviker honom även hemma efter en middag om han säger att han måste gå ut en stund. När jag tar upp det så tar han det inte på allvar, han fattar inte att jag blir ledsen utan tycker det är fånigt. Det kanske är fånigt och jag kanske är världens fånigaste på det sätt jag reagerar men det skiter jag i!! Nu misstänker jag honom heeeela tiden, när han är på jobbet, ute med kompisarna, gör ärenden eller vad som helst! Å, jag som hatar att gnälla, här sitter jag nu och skriver ner allt mitt gnäll för att det inte gör någon nytta uttalat...

Städa!

Tillbringat förmiddagen med damtrasa och damsugare, bläääää va det är trist. Fröken Leffler låg tack och lov happy på golvet under min geniala uppfinning med en mobil spänd mellan två pallben (istället för dom gräsligt fula babygymmen som finns..). Vi har funderat på att anlita städhjälp men kan man med gott samvete ha det när man går hemma så stor del av dagen? I ärlighetens namn så har min dotter det ganska gott när hon ligger ensam och filosoferar, hon brås kanske på sin mor där, så jag har ju massa tid då jag kan tex städa eller baka eller skriva på bloggen. Det enda är ju att det känns som att jag fastnat i hemmafruträsket... jag städar, går och handlar, plockar undan, bäddar sängen, tvättar, lagar mat (dock inte alltid) och dessutom tar jag hand om lilla Fröken Leffler. Det ända jag inte gör är att stryka, undviker själv allt som behöver strykas och vägrar stryka makens skjortor. Den tjänsten skulle han nog vilja ingick i städavtalet...

Jag tar alltså hand om hem och barn och frågan är hur det kommer att bli sen när jag jobbar igen, eller rättare sagt när vi båda jobbar igen? Fadern skall vara hemma i flera månader och då hoppas jag att han utför samma som jag men å andra sidan kommer vår dotter då troligen krypa och vara mer aktiv och då blir det ju inte lika mycket tid till annat än att hänga med henne... Tillbaka till frågan från början med städhjälp, det hade varit heeelt fantastiskt att slippa detta trista inslag men går det att försvara nu och måste vi då gå iväg hemifrån de timmar han eller hon är här?? Dessutom så är ju mammapengen något begränsad och dessutom räntorna på väg upp så ekonomin är ju inte heller helt munter just nu, iofs med avdrag för hushållsnära tjänster och de få timmar det max kan ta att städa vår bostad så är det ju inga stora summor. Kanske att man istället skall fundera på det ordentligt till nästa höst när vi båda jobbar igen, hm får nog fortsätta fundera ett tag till känner jag.

Att aldrig vilja ha barn

Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig känt längtan efter att bli gravid och få bli mamma. Antagligen konstigt i de flestas ögon men så har det alltid varit. Aldrig förstått dessa mammor som bara talat om sina ungar och som gått upp i deras liv och på samma gång försakat sitt eget. Varför har jag då hamnat här, med en liten tjej på bara några veckor? Första enkla svaret blir: för att det yttre trycket blev för stort, föräldrar och svärföräldrar framförallt. Jag är ju den enda med alla förutsättningar på plats för att producera en avkomma för släktens båda sidor, den enda som kan bära oket av att föra namnet vidare :) Dessutom det enda sättet att få slut på vänners frågor om barn och när, hur och så vidare...
Det var som jag sa ovan, det enkla svaret. Det andra, som kanske ligger närmare sanningen, handlar mer om rädslan för att missa det som alla som vandrat vägen säger är heeelt fantastiskt. Att inte få uppleva det alla talar om, den villkorslösa kärleken till den individ som man själv skapat och som är helt beroende för sin överlevnad. Tänk att inte ha försökt och sedan ångra sig när man är för gammal?
Allt detta sammantaget fick mig att tänka att vi iaf borde försöka och när känslan inte fanns där fick hjärnan ta överhanden och med tanken övertyga mig om att det kommer bli jättebra om och när det blir. Det blev och hon kom och tankens kraft är enorm för det blev faktiskt bättre än jag kunde föreställa mig! Dock räcker det med Fröken Leffler så nu gäller det att stå emot allas krav på och frågor om barn nummer två...