Eller inte...

Japp, dom där orden i gårdagens inlägg fick jag ju äta upp med råge. Hämtning på förskolan där det först stenvägrades overall. Hon bara skulle ha jacka på sig för promenaden hem och en bra stund tillbringades därför vrålandes på golvet medan jag själv försökte bibehålla ett visst vuxet lugn. Till slut kom fröken J till undsättning och med en liten utmaning som hjälp fick hon till slut på sig detta mer heltäckande plagg. Tack och lov avlöpte promenaden hem utan några som helst incidenter. Dock börjades det om igen vid matbordet. Att bara äta skedvis med ketchup är för mig ett stort no-no och efter att ha påtalat detta för Fröken Leffler ett antal gånger så rök till slut hennes tallrik och med den blossade hennes humör återigen upp. Det slutade med att jag, instängd med henne på hennes rum, försökte värja mig mot vassa naglar, vassa tänder, slag och spott samtidigt som barnet vrålade AJAJAJAJAJAJAJ varvat med HJÄLPHJÄLPHJÄLP. Hade inte maken vetat hur jag fungerar hade han nog undrat hur mycket prygel jag använde mig av där uppe :) Tack och lov lyckades jag återigen bibehålla det där förbannade vuxna lugnet men det var på håret. Kanske för att  hon endast körde en kortversion av aggressionsföreställningen så efter inte allt för lång stund övergick vrålandet till tårar, tandagnissel, gossedjur och sitta i mammas knä och bli kramad. Ibland undrar jag varför utbildning i barnhantering inte är obligatorisk, detta är ju skitsvårt, jag är ju bara en liten tjej som gillar drinkar och disco, hur kan jag överhuvudtaget vara betrodd med ett barn??? Eller jag gillade iaf drinkar och disco förr, nu kanske jag snarare föredrar rödtjut till Allsången :) eller...