Minimänniska sluter ögonen, tuggar, ler, lägger huvudet en anings på sne och utbrister "Detta är lycka", minimänniska lyfter resolut upp docka, bär med bestämda steg i väg och muttrar "Nu räcker det!", minimänniska står bredbent framför nallen, händerna i midjan och rasar "Kan du tala om för mig varför..." minimänniska argumenterar med sin far om vems tur det är att ligga bredvid och lyckas till slut döda diskussionen genom ett "inte behöver vi väl bråka om det här?" Minimänniska sitter vid matbordet, slevar i sig fiskgratäng och konstaterar "detta var verkligen gott".
Vilken underlig upplevelse att höra ekot av sig själv i så många olika situationer, inte bara i ord utan även i mimik och gester. Man inser vilken enorm påverkan man har och lika skojigt som det är att höra och känna igen sig, lika skrämmande är det när man tar tanken ytterligare ett steg och funderar på hur och vad som blir i slutändan av det som kanske inte är synligt alla gånger men som icke desto mindre sätter spår. Min dotter, ett tabula rasa som formas och modelleras och där man själv har alltför stor påverkan med sådant man inte ens är medveten om...
Dagbok över min dotters liv samt allmänna tankar och funderingar kring livet i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar