Humör

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med familjens humörsvängningar! Är det inte dottern så är det maken som exploderar över något. Oftast börjar den ena och den andra tar vid och så går det lite i vågor fram och tillbaka och jag försöker släta över och få alla, framförallt dottern där det fortfarande finns hopp, på gott humör. Jag försöker allt vad jag kan att få henne att lära sig hantera sin ilska så att hon inte skall bli arg och explodera för minsta lilla, det har jag nog av ändå hemma, men det är inte helt enkelt när det finns en annan där som visar hur det tyvärr kan gå till.

Har funderat och läst lite kring favoritskapet, att hon söker sin fars uppmärksamhet och alltid vill ha honom bredvid sig och tydligen handlar det mycket om osäkerhet och bekräftelsebehov. Hon söker bekräftelse på hans kärlek till henne dels genom att testa att göra honom arg och hur han då reagerar (tyvärr går han då ofta därifrån vilket inte gör saken bättre) och dels genom att kräva att han gör saker för henne som att fixa välling, byta blöja, natta osv, allt för att få bevisat för sig att han finns där för henne. Det låter lite djupt och utstuderat för en 2 1/2 åring men det är nog bara baserat på instinkter och ett grundläggande behov av att vara älskad och uppskattad. Usch vad det är svårt att vara mamma, men samtidigt underbart att krama och pussa den lilla människan. Igår sa hon till mig "mitt älskade lilla barn" precis som jag brukar säga.

Förresten måste jag berätta vad hon sa hemma hos farmor och farfar i helgen. Hon och farmor hade suttit och pratat och gammelfarmor kom upp och fröken Leffler uttryckte att hon tyckte lite synd om henne för hon såg så dåligt. Hon berättade då att när hon blev stor (ungefär 3 år) då skulle hon köpa glasögon till gammelfarmor så att hon kan se bättre. Gullunge!