Inskolning

Här sitter jag nu helt i min ensamhet medan min dotter är alldeles själv på sitt nya dagis för första gången! I torsdags var första dagen och kvällen innan var vi hembjudna till den blivande dagiskompisen A på lek och middag för att Fröken Leffler skulle ha en kompis att känna sig trygg med! Hittills har allt gått bra, det verkar vara ett väldigt bra ställe med jättetrevliga fröknar. Många barn men massor med saker att göra, stora utrymmen, fin gård och IT! Idag var samlingen framför en smartboard och Fröken Leffler fick för första gången göra memory på en stor elektronisk tavla... ojojoj, vart ska det här sluta :) Det enda jag känner är lite synd är att det är väldigt homogent ("vitt") man märker att det är barn som kommer från mer pengar än på det gamla dagiset om inte annat syns det på alla snygga mammor som lämnar på morgonen :) och på märkena på barnens kläder. Nu är det ju så att det är helt och hållet vårt eget fel som genom svårigheten att komma överens om boende hamnade på en lite väl dyr adress. Jag hade dock önskat att det fanns andra kulturer och "klasser" representerade för hur skall man annars någonsin uppnå någon form av integration om man inte börjar när barnen är små?? Maken är dock nöjd...
Tyvärr har dom en flicka på dagis, lika gammal som Fröken Leffler, som har insjuknat i Leukemi och som bor på sjukhuset tillsammans med sina föräldrar. Jag känner att det just nu är lite för mycket som händer med barn som far illa av olika anledningar, för några veckor sednn lilla H som gick bort i hjärntumör, även hon lika gammal som Fröken Leffler, sedan nu denna lilla flicka. Dessutom det som hände på Utöya den 22 juli och slutligen svälten på Afrikas Horn med dessa fruktansvärda bilder på svältande barn. Jag undrar om det kanske är allt detta som gör att jag inte sover längre?