Minnet

Ett gott minne är en gåva och ett gissel, vilket min dotter efter hand kommer att bli varse om. Det börjar nämligen bli tydligt att även om hon fått sin fars mun och naglar och troligtvis även stortår så har hon berikats med mitt minne. Små saker som har hänt och som passerat relativt obemärkt kan hon påminna en om, det kan vara något man lovat och sedan glömt, det kan vara en berättelse om någon eller något, en händelse hon varit med om som involverar andra personer och som tydligen har gjort intryck. Man upphör aldrig att förvånas! Det kan komma från den lilla vackra munnen " men det var ju när vi gjorde det och det med den och den, det vet du väl mamma" och jag bara baxnar, hur kan hon komma ihåg det var ett halvår sen, eller ibland nästan ett år sen.

Ibland är jag medveten om att vissa minnen har jag försökt bättra på och upprätthålla, tex minnen från vår Kenya-resa då hon bara var 1 1/2 och inte kan ha några egna minnen ifrån men där vi ibland berättar och visar bilder för att hon ändå skall ha med sig resan i livet. Dock är detta inte fallet i alla lägen :)

Ett intressant exempel, häromdagen frågade Fröken Leffler, rakt från ingenstans "mamma du vet alla godispåsar jag får på kalas och som du säger att jag får äta upp resten sen, en annan dag, vad gör du med dom, varför får jag aldrig äta upp dom?" Oj, rätt i krysset, trodde jag att hon glömt... men icke... senaste kalaset hon var på var i januari. Usch, vit lögn, "glömde, det blev gammalt och fick slängas" ungefär så, fast lite sant oxå fast oxå lite sant att hennes godisråtta till mor ibland har snattat ur hennes påse...